Osannolika fiskehistorier, eller?

Inledning

- Att fiska har alltid varit en viktig del av mitt liv och jag kommer faktiskt lätt ihåg många ljusa minnen från då jag själv kanske var i 6-7 års ålder och gjorde bekantskap med mina första abborrar, mörtar och andra diverse arter som jag knappast visste vad de hette. Allt eftersom jag blev äldre och kunde ta mig lite längre ifrån de små tjärnarna som fanns i närheten av mitt hem, ökade också antalet arter som jag lärde känna och fångsterna blev dessutom både talrikare och större. I mitten av tonåren och ytterligare några år framåt så byttes tyvärr denna trivsamma och sunda livsstil ut mot andra, både intelligenta och mindre vettiga sysselsättningar, för att efter lumpen och inträdet i det vuxna familjelivet åter komma tillbaka som en mycket högt prioriterad sysselsättning.

- Idag är jag mer än 40 år fyllda, har fyra barn och är dessutom lyckligt gift med en förstående fiskeänka. Kanske är det just också detta som har gjort att vårat förhållande har fungerat näst intill smärtfritt under fler än 20 år. ”Om man inte jämt står och trampar på varandra, så kan det vara svårt att alltid vara i vägen”

- För att komma till saken så är berättelsen tänkt att beskriva några av de fantastiska upplevelser som alla dessa, kanske tusen fisketurer har givit mig. Med risk för att emellanåt kanske salta på lite här och där, knappast med vilje utan av bara farten och av tiden, lätt förvanskade minnen så drar vi väl då igång. Som alla hängivna fiskare vet så kan också den exakta storleken på de fiskar man tappat och/eller kanske bara känt, vara lite komplicerad att fastställa med exakt precision. Därför så skall jag också försöka att lämna viktangivelser utanför berättelserna i största möjliga mån. Ni får naturligtvis själva bedöma sanningshalten i historierna, men att ljuga är ändå något som jag absolut vill påstå att jag inte sysslar med.

Närliggande tjärnar

Frutjärn och dess enorma innevånare

- Den första historien kommer att hämtas från ett minne när jag var i 10 års ålder och skulle fånga den lokalt beryktade gammelgäddan i en liten tjärn, knappt 500 meter ifrån det hus där våran familj bodde. I tjärnen hade jag, min bror och en kompis redan bärgat både abborre, mört och ruda i kilosklassen, så att fiskarna var välväxta i vattnet var vi väl medvetna om. Frutjärn som kanske är 100 meter från sida till sida och ganska rund, betraktades vid denna tid som fullständigt bottenlös, men enligt rykten kanske endast 100 meter djup. En lodning från båt flera år senare visade dock upp en helt annan mindre dramatisk sanning.

- Väl på plats vid den snåriga tjärnkanten, så metades några hyfsade mörtar snabbt upp på den egentillverkade vetemjölsdegen. Därefter togs de långa bambuspöna fram, apterade med 0,50 mm nylonlina och välskärpta stora metrokar, tillsammans med vackert rödvita flöten i gäddklass. När mörtarna väl betats på de vassa krokarna, så började en evigt lång väntan på det stora hugget.

- Exakt hur lång tid som detta pågick har jag nu tyvärr glömt, men hur fisketuren abrupt avslutades har jag dock kvar i ganska klart minne. Bilden som jag fortfarande ibland kan se framför mig är hur mitt stora flöte sakta drogs ner under vattenytan. När jag snabbt reste mig upp, greppade tag om spöet och skulle kroka fast fisken, möttes jag av en nästan stum kontakt mot något som rörde sig i ultrarapid.

Plötsligt höjde sig en makalöst bred stjärtfena över vattenytan med ett dundrande plask som tillverkade mindre svallvågor, bara några meter framför våra uppspärrade ögon. Med höga skrik av äkta ospelad skräck sprang vi därefter bort från tjärnen så snabbt som bara benen kunde bära oss, för att slippa se detta fruktansvärda gäddmonster. Jag kan lova att det dröjde flera timmar innan vi vågade oss tillbaka till platsen för detta fasansfulla skådespel. När vi till sist ändå vågade oss tillbaka till fiskeplatsen, låg mitt bambuspö och flöt med avsliten krok nästan mitt ute i tjärnen.

- Ja, hur var det då med denna korta inledande historia, sann eller falsk? Jag vet knappast själv exakt hur det nu gick till eftersom det faktiskt är över trettio år sedan, men att vi blev fullkomligt skräckslagna, min bror, kompis och jag det kommer jag faktiskt ihåg utan större problem. Hur stor var då fisken? Bedöm och väg själva om ni kan, det är faktiskt inte så alldeles riktigt enkelt att reda ut.

Nottjärn och en märklig historia

- För er som är bekanta med Ludvikatrakten så vet ni också att vattnet i Frutjärn, till största delen kommer ifrån Nottjärn. Här kommer fiskehistorien att utspela sig från en liten brygga, en helt vanlig skön sommardag ungefär vid samma tidsålder. Målet med detta äventyr var precis som i det föregående, nämligen att fånga den stora gamla besten som fanns någonstans därute i det mörka bråddjupet. Precis som i den mindre granntjärnen hade jag fullständig koll på hur fantastiskt välväxta fiskarna var även här. En annan kompis hade nyligen fångat en abborre som självaste Ludvika Tidning varit på plats och fotograferat, på grund av dess enorma storlek. Vikten finns säkert att beskåda i något äldre arkiv för den riktigt vetgirige, så lycka till. Det kommer också fragment på bilder av en liten finsk gubbe som med sitt 5 meters teleskopspö och rulle i ABU: s 400 serie, dagligen med kula och 100 meterskast fångade otaliga storfiskar till allas våran hängivna beundran.

- Tillbaks till bryggan där detta äventyr skulle utspela sig. Som beskrivet tidigare, med en tjock nylonlina, vackert och stort gäddflöte och en alldeles lagom stor mört, grymt krokad genom ryggen med en kraftig metkrok, drog så fisket igång. I minnet syns hur det utkastade flötet gång på gång, sakta flyter in mot bryggan med hjälp av den svaga sydliga vinden. Inga hugg alls på flera timmar, trots att det knappast brukade ta längre än en halvtimme för att lyckas lura upp en gädda en helt normal dag från detta perfekta läge. Precis när tankarna på att ge upp började bli det enda vettiga alternativet, så började flötet glida fram aningen snabbare än vad vinden borde kunna åstadkomma. Ett snabbt mothugg, men snöpligt nog bara en trött, halvdöd mört på kroken som jag själv satt på flera timmar tidigare. Ut igen på samma plats, med hjälp av förnyade krafter och stora förhoppningar om kommande storhugg. Jodå, historien upprepade sig på samma vis ännu en gång, men tyvärr med samma bistra slutresultat sånär som på att kroken glänste tom och blank. Turligt nog så fanns en hyfsat pigg liten mört kvar i hinken som stod bredvid mig på bryggan, så det dröjde inte särskilt länge innan nästa tappra försök var igång igen. Fantastiskt, samma sak igen, snabbt mothugg och…………ingenting? Paniken bredde ut sig medan experimenten fortsatte, men ingen fisk bärgades. Vändningen kom när jag av någon anledning provade att dra in betet långsamt, ja mycket långsamt in mot bryggan.

- Hängandes i mörten syntes då en kolossal kräfta som nypigt sig fast med sina enorma klor, rätt över den stackars lilla fiskens kropp. Med ett lugnt och smidigt lyft, bärgades slutligen det mångbenta kräldjuret upp på bryggan. Att fånga kräftor med händerna var ingen nyhet, så det dröjde inte särskilt länge innan odjuret var under fullständig kontroll. Då dök dock ett annat mindre trevligt problem upp, det var nämligen inte lovligt att fånga kräftor under denna tid på året. I en hård kamp mellan samvetet och stoltheten över att ha fångat en alldeles äkta kräfta i monsterstorlek, vann så den mindre lagliga sidan med stora siffror.

- Väl dold, inlindad i en jacka så fraktades slutligen varelsen hem för att kokas med salt och några dillkronor, jag lovar att den smakade fint.

Övre Hillen, Storfisk vid Norsbro

- Norsbro består enligt min åsikt egentligen bara av en kanal som förbinder sjöarna övre och nedre Hillen. Möjligen så heter också platsen med sin sparsamma bebyggelse likadant, men om detta har jag faktiskt aldrig brytt mig om. Här i området så har i alla fall fisketurerna varit många och fångsterna vanligtvis lyckade. Antalet gäddor som jag har bärgat från landsvägsbron och vattnet runt omkring, var nog redan i tolvårsåldern fler än vad en vanlig människa har fingrar och tår på sina händer och fötter. En normal gädda fångad här vägde nog i trakten av ett kilo men emellanåt så fångades också någon i flerkilosklassen.

- Abborrarna nedanför järnbron och runt stenkistorna som få numera känner till, berättades ofta vara på dryga kilot och ibland kanske även över två. Jag har inte själv lyckats bärga någon därifrån i de sistnämnda storlekarna, men genom att hålla öronen öppna på historier från gamla ärrade fiskeveteraner, så visste man klart och tydligt vad som väntade den riktigt tålige. Historien som jag vill berätta från detta härliga fiskeställe är ganska kort och utspelar sig en härlig sommardag tillsammans med min storebror. Om jag kommer ihåg rätt så låg det faktiskt en avlivad gädda på ett kilo bredvid mig, när jag stod och viftade med spöet vid det nordvästra brofästet. På andra sida bron stod också brorsan och stoltserade med ett par stycken fina exemplar själv. Det var nämligen inget ovanligt fenomen att han hade lyckats plocka upp dubbelt så många fiskar som jag. Kampen med min enda fisk hade varit riktigt spännande eftersom vattnet var ganska strömt där fisken hade tagit betet. Rakt framför mig så fanns en riktigt rak och fin vasskant, som syntes lockande att passera med ett drag. Det hörde nämligen till saken att de flesta gäddorna brukade ta just ute i själva strömmen, men eftersom det gått ett ganska långt tag sedan förra nappet så började vasskanten att se ut som ett vettigt alternativ. Sagt och gjort så började jag kasta min lilla HiLo med tjugofemmeterskast, så att den fick passera de yttersta vasstråna med endast någon meter. Tålamod som sagt och kasten blev ganska många, men ingenting speciellt hände egentligen förrän wobblern plötsligt i ett kast hängde upp sig bakochfram. Efter några roterande varv av wobblern i ytläge syntes en rejäl vattenkaskad när en stor fisk högg ett rejält tag om betet.

- Tvärstopp!

- Sedan iväg rätt ut i strömmen, det knarrade härligt om rullen och spöet bugade sig kraftigt. Jag gissar på att det dröjde minst fem minuter innan jag fick den första suddiga bilden på hur fisken egentligen såg ut, men vilken syn. Efter ytterligare några minuter så syntes skönheten i hela sin prakt, en fisk större än vad jag någonsin skådat tidigare, totalt slutkörd och redo för bärgning. Paniken bredde ut sig, jag hade ingen håv och att ta en så här stor fisk med händerna var knappast aktuellt när jag var i den här åldern.

- Jag skrek åt brorsan som stod på andra sidan bron att snabbt komma över med sin håv, han fattade problemet direkt och började springa för allt vad han var värd. När han slungade sig över broräcket med håven i högsta hugg och fick mängder av makadamstenar att hasa ner mot mig med hög fart, vaknade den stora fisken tyvärr till liv. Med ett elegant och effektivt huvudskakande frigjorde sig gäddan plötsligt från den lilla wobblern och matchen var över.

- Som framgår av denna historia så blev det inte något mer av större värde den här gången, men jag kan lova att jag provat samma ställe flera gånger senare under mina fiskeår, dock utan något särskilt spännande och uppseendeväckande slutresultat. 

En alldeles ny art! 

- Det här får väl betraktas som en något annorlunda historia, som också ligger cirka trettio år tillbaka i tiden. Det var under en friluftsdag i skolan när hela klassen hade åkt ut till Sjöbo sommarhem, som ligger alldeles bredvid stugan och sjön övre Hillen där min farmor och farfar bodde. Det handlade säkert i grunden om saft och bullkalas med möjligheter till andra aktiviteter, vilket fiske sannolikt var en. Valet blev enkelt och eftersom jag var välbekant med omgivningen så drog jag med mig flera klasskamrater, för att visa upp mitt vanliga metställe vid våran brygga. Att returnera fångad fisk var en metod som vi hade utvecklat långt tidigare, så därför hjälptes vi snabbt åt med att fylla upp familjens plastbåt med vatten, att använda som fisksump. Farmor hjälpte som vanligt till med att blanda deg för metet och eftersom det fanns många spön i samlingarna, så började båten snart att se ut som en mindre fiskodling. Löja i mängder var det som nappade mest och flöten var absolut onödiga, eftersom att vattnet var klart och att solen låg på i våra ryggar. Plötsligt var det en av kompisarna som skrek till och pekade rätt ut i vattnet.

- Allas våra ögon riktade sig mot uppenbarelsen som långsamt och makligt gled fram direkt ovanför botten. Nog hade jag fångat många rejäla abborrar, men detta var någonting helt makalöst och alldeles enormt. När försteningen släppt och hjärnan börjat fungera igen så var jag och kamrater snabbt på väg till komposten för att leta på några rejäla metmaskar för att använda som bete åt jättefisken. Jodå den fanns kvar, trots uppehållet. Det slutliga minnet jag har kvar av denna historia är hur vi tillsammans kämpade och till och med lade betet på fiskens rygg, utan att densamma blev särskilt imponerad. Efter någon eller några minuter så tröttnade besten på våra ansträngningar och gled sakta ut i djupet där den tidigare hade kommit ifrån. Visst var det en gös, men jag hade faktiskt aldrig ens hört talas om denna art före denna händelse och det skulle faktiskt dröja många år tills jag själv lyckades fånga en. Den händelsen får dock bli en annan historia, en annan gång.

Närkontakt med en bjässe

- Denna berättelse utspelar sig från samma vik i sjön övre Hillen, men flera år senare. Varje vår när jag var en liten spoling så hade vi nämligen för vana att lägga ut mjärdar längst inne i vassen i viken. Där inne fanns det en liten spång över vattnet som man kunde använda för att komma över på andra sidan mot Norsbrohållet. Under spången var viken som allra smalast och där tyckte gäddorna att det var mycket trevligt att passera. Att vittja dagligen var att rekommendera eftersom viken normalt innehöll ganska många gäddor och att fångsten sällan uteblev. Det var också lämpligt med anledning av att vattnet kunde stiga rasande fort när dammluckorna från Väsman skulle öppnas. När vårfloden jobbade med full kraft i trakten så brukade nämligen kraftbolaget öppna upp den gamla naturliga strömmen, som en gång i forntid just var det faktum som hade möjliggjort Ludvika till den stad den är i dag. Vissa dagar så kunde alltså vattnet i Hillen öka med 20 centimeter, vilket kunde innebära att det blev svårt att komma ut att nå mjärden. Emellanåt så simmade också vattensorkar, och en gång tyvärr också en skäggdopping in i fällan och dog drunkningsdöden, vilket kändes ganska läskigt och onödigt. Detta gick alltså som sagt var att undvika om mjärden vittjades dagligen, vilket ändå bara var ett trivsamt nöje.

- Med alla dessa gamla fångster i minne så återupptag jag alltså denna mjärdutsättning, när jag så småningom hamnade i tjugofemårsåldern. Den gamla mjärden som stått oanvänd på vinden i ett uthus, renoverades noggrant med ståltrådar tills funktionen var fullt återställd och nästan i nyskick. Det var tidigt på våren och vattenståndet var mycket lågt i sjön, vilket innebar att området vid spången var nära torrlagt. Genom att vigt balansera på vasstuvor längre ut i viken, hittade jag till sist lagom djupt vatten för att kunna placera ut den finurliga fällan. Isen låg fortfarande kvar ute på stora delen av sjön, trots att pimpelsäsongen faktiskt tagit fullkomligt slut, så sannolikt hade jag varit lite för ivrig att komma igång med mina tappra försök. Leken hade ju knappt börjat. Dagarna som följde begav jag mig ut mot den strategiskt utplacerade mjärden med stora förväntningar i sinnet. De första dagarna så förblev dock buren tom, men så efter några dagar så dök de första sniporna i halvkilostrakten upp. Sjön sköljde under dom här dagarna och vårfloden fyllde sakta på vattenståndet, så att mjärden fick flyttas närmare och närmare mot spången för varje dag. Vad jag kan komma ihåg så blev vädret plötsligt betydligt sämre, vilket innebar att mjärden fick stå kvar för sig själv under några dagar. Det hade säkert gått en fyra, fem dagar när jag kom på att det vore läge att vittja mjärden, så jag begav mig ut mot spången för att konstatera att vattnet faktiskt hade ökat med över en halv meter.

- Stövlarna fanns redan på fötterna och eftersom att jag fick skylla mig själv, så började en avancerad balansgång på vasstuvorna, mot stålburen. En tuva stod precis bredvid mjärden, så med ett välriktat, vigt halvsprång skuttade jag ut på densamma. Mjukt, runt, halt, rörligt underlag.

- En grönaktig, drygt meterlång skepnad for iväg med en kraftig vattenvirvel efter sig, så att de årsgamla vasstråna i dess väg, slets upp från sina halvruttna rötter och lämnade en halvmeterbred, tjugo meter lång ränna efter sig. De vanligtvis lugnt pulserande hjärtslagen i 50 takt, byttes snabbt ut mot en vansinnigt rusande motor med 180 slag. Av någon förunderlig anledning så ramlade jag inte i det iskalla vattnet, utan förblev ståendes med en underlig känsla av frustration och hopplöshet. I mjärden så låg det faktiskt ett par tre hyfsade gäddor som fick följa med hem till stekpannan, men som vanligt så klarade sig den riktigt stora undan mina tappra fångstförsök.

Tjuvfiske gånger två, Den första erövringen

- Nu tänkte jag berätta om ett par episoder där olagligt fiske blev en lustig del i min fiskeutbildning. Det skall poängteras kraftfullt och ärligt att jag själv inte var upphovsman till idéerna, utan det var en kompis som kom med det brillianta förslaget som slutligen blev till denna lilla fiskehistoria. Det hörde nämligen till saken att kvällarna i mina hemtrakter, vanligtvis kunde vara ganska tråkiga och innehållslösa.

- Detta kunde, i alla fall under sensommaren botas med spännande äppelpallning, hartsfiol mot fönsterbrädor hos griniga gubbar, eller varför inte bara lite tjuvringning på dörrar och sedan snabbt fly med benen på ryggen. Det nya förslaget som kompisen lade fram var något helt annat, oprövat och definitivt klart mer spännande, tjuvfiske av laxöring i en privat damm. Eftersom busstrecken utspelar sig för mer än 25 år tillbaka i tiden så känner jag mig nu ganska lugn när jag skall ”erkänna” händelserna. Jag tror knappast heller att någon av situationerna blev upptäckta, eller anmälda när de faktiskt inträffade.

- På något intelligent sätt hade så jag och några kompisar lyckats lura alla våra föräldrar om att vi skulle sova över hos en av grabbarna som bodde i närheten av den lockande dammen. Kvällen tolkades av alla nyfikna som vilken vanlig dag som helst men i våra tankar så förbereddes fisketuren ytterst noggrant, gällande såväl beten, utrustning som tid för äventyret. Klockan hade blivit i trakten av 03:00 när vi smög oss iväg ut från kompisens hus, där alla vuxna sov tryggt och ostört. Vägen till platsen fick bli onödigt lång och omständlig, för att undvika att någon nattuggla skulle förstå vad som skulle ske under den dimmiga morgontimmen. Den sista biten mot själva kanten på dammen passerades krypande i det daggvåta gräset. I huset där ägarna bodde började plötsligt en hund att skälla med blodtörstig stämma. Med kraftigt bultande hjärtan låg vi därför alldeles stilla på backen och stirrade upp emot huset som befann sig cirka 50 meter ifrån vårat utsatta läge. Minuterna tickade på och hunden tröttnade lyckligtvis på att väsnas, varefter han säkert gick och lade sig igen. Därefter låg vi alldeles stilla och väntade på att någonting mer dramatiskt skulle hända, men ingenting störde lugnet. Efter kanske tio minuter så tittade vi på varandra med försiktigt, tysta blickar, som innebar att fisket skulle kunna börja. Som fiskeutrustning fick tio meter nylonlina, ett rejält sänke och en stor metkrok apterad med smaskig daggmask duga. Det plaskade till både här och där när vi började kasta ut betena i den lilla dammen. En av kompisarna fick snart napp och drog med ivriga händer upp den första svartprickiga, silverglänsande skönheten på gräsmattan. Det dröjde heller inte särskilt länge förrän jag själv bärgade min första öring i trakten av ett halvt kilo.

- Om jag tänker efter hyfsat noga så blev nog den gemensamma fångsten en fyra till fem fiskar, innan det slutligen blev alldeles för spännande att utmana ödet någon längre tid. På något nu avglömt sätt så lyckades vi också steka godbitarna under de tidiga morgontimmarna och jag ser framför mig hur vi riktigt njöt av den fantastiska smaken på den förbjudna frukten (fisken).

Naturligtvis blev denna händelse en omtyckt berättarhistoria som andra bekanta gillade att höra om och om igen. Jag skulle vilja likna detta vid erövrade jakttroféer med något slags gudomligt värde.

Ännu en erövring

- Det visade sig dock att andra personer i våran bekantskapskrets lyckats genomföra ännu tuffare tjuvfisken i några andra dammar som låg i en liten by, knappt en halvmil från våra hem. Med den ljuva smaken av den läckra fångsten i gott minne, så började därför planeringen av nästa tjuvfiskeäventyr. När den lämpligaste dagen kom och alla föräldrar som vanligt förstod att inget konstigt var på gång, så startade alltså färden mot de beryktade dammarna. Våra cyklar fick ta oss till en slags dold fordonsavlämningsplats en knapp kilometer ifrån själva objektet. Därifrån så smög vi tyst och försiktigt fram genom buskage och snår, där knappast någon mänsklig varelse tidigare hade satt sina fötter. Efter en ansenlig tid så skådades dock dammarna framför våra lystna blickar. Det var verkligen dammar, flera stora dammar med tillsammans säkert tio gånger större vattenyta än vårat tidigare erövrade mål. Turligt nog så var själva boningshuset en rejäl bit bort från vattnet och inga skallande hundar drog heller igång sin otäcka melodi. Den sista biten fram till vattnet äntrades ändå med stor försiktighet, så att ingenting otrevligt skulle störa vårat planerade storfiske. Plaskandet drogs så igång när vi började slänga ut våra krokspetsade daggmaskar och med smidiga rörelser drogs betena igenom dammarna ett efter ett med kraftigt uppskruvade förväntningar. Det blev många kast, som i sin tur till sist kändes som en helt vanlig och ganska dålig fisketur på vilken sjö som helst. Vi viskade till varandra med frågor om någon hade känt något, men ingen hade haft någon kontakt. Fisket hade börjat vid tretiden och snart skulle klockan bli halv fem, när plötsligt…

- Jag kände hur en rejäl fisk högg kraftigt över betet och så var kampen igång. Det drog och slet hårt i linan, men fisken kom obevekligt närmare och närmare tills jag slutligen lyckades få upp fångsten på backen. Då slet den sig plötsligt, oväntat loss från kroken och började hoppa vilt upp och ner i riktning tillbaka mot dammen, men med adrenalinet fullt utpumpat i varje kroppsdel så hann jag ändå med utan något större problem. Jag slog ut vänsterhanden fullt utvecklad mot fisken i full kraft och greppade tag om dess kropp.

- Smärta, himmelska makter vilken fasansfull smärta när hela fiskens utspärrade, taggiga ryggfena tillverkade en rad med djupa blödande sår i min handflata. Det var alltså en abborre som jag hade lyckats fånga där mitt under den mörka sommarnatten, inget dåligt exemplar i och för sig utan en riktigt fin fisk i flerhektosklassen, men vilket fasansfullt antiklimax. Det slutade faktiskt så att denna taggiga fisk var det enda som vi tillsammans lyckades bärga, under dessa mörka, spännande nattimmar.

- Nåja, handen läkte ganska fort efter denna något annorlunda historia och jag kan meddela att jag själv efter detta tillfälle garanterat aldrig har tjuvfiskat i några fler dammar, så om någon genom denna historia fick för sig att den tidigare okända och eftersökta banditen nu äntligen har dykt upp, så kan jag lova att jag är fullständigt oskyldig,

Måsholmen med omnejd, Snöpligt slut

- Nu tänkte jag gå tillbaka några år igen i mina minnen och göra er bekanta med Måsholmen och ön som ligger alldeles bredvid denna. Området som kommer att beskrivas här ligger några hundra meter ifrån bryggan där våran plastbåt normalt stod parkerad. Vi har alltså hamnat en bit utanför viken där jag trampade på storgäddan och fick syn på den första gösen. Måsholmen är som det kanske också framgår av namnet, en liten ö, likt en kobbe i skärgården, tillverkad av urberg som normalt bebos av måsar och tärnor. Rent fiskestrategiskt så ligger den mycket lämpligt till för att nå flera intressanta och heta fiskeplatser. Åt öster ligger den större ön på kanske 40 meters avstånd med ett fiskrikt sund som naturlig gräns. Västerut så sluttar det brant ner mot cirka 10 meters djup, för att sedan plana ut och resa sig mot en något högre platå, innan det slutligen brakar ner mot trettio meters djup. Norrut så fortsätter urberget strax under vattenytan, ett tjugotal meter ut under vattnet. Där har det också genom många års envist nötande bildats ett flertal skrevor i berget, som lämpar sig väl för mindre gäddor att ha som skyddad spaningsplats. Kastar man söderut med ett hyfsat långt kast så är det över 15 meter djupt under ytan och mycket branta kanter.

- Att ro ut till Måsholmen och området där runt omkring var vanligtvis både snabbt och smart om man ville ha med sig en rejäl fångst att visa upp efter en fiskedags slut. Med anledning av detta gick därför många av våra fisketurer just hit under våran uppväxt. Det fanns naturligtvis ett ganska besvärligt problem med att besöka ön, vilket säkert också någon redan har räknat ut. Måsarna och Tärnorna tyckte nämligen inte riktigt om att någon annan än de själva skulle befinna sig på ön, så det hände emellanåt att kläderna blev aningen vitprickiga innan de vanliga bosättarna hade lugnat ner sig och förstått att deras avkommor faktiskt inte var i akut livsfara. För att budskapet om vilka möjligheter detta område besitter skall gå fram med tydlighet, så kommer jag nu berätta två historier, där jag själv faktiskt inte är huvudperson. Det jag ser framför mig är en helt vanlig, härlig sommardag där plastbåten är uppdragen i en skreva på öns nordvästra sida. Jag själv befinner mig på öns östra sida med ett blått haspelspö i handen, utrustad med en Cardinal 40 och 0,30 mm lina lindad på spolen. På västra sidan med sitt bruna fiske 2 spö, Cardinal 66 och som vanligt med pålindad 0,50 mm lina, står brorsan och kastar med en rödvit HiLo ut i det mörka djupet.

- Efter ett tag så skriker han åt mig att komma över med håven som jag för stunden hade liggandes vid min sida. När jag vevat in och sprungit fram till honom, så fick jag till min förfäran se vad det var som han vill att jag skall hjälpa till med. I vattnet strax utanför holmen låg en gädda i tiokilos storlek, med en vackert rödvit wobbler i sin ena mungipa. Jag förklarade ivrigt och nervöst för brorsan att den lilla håven knappast skulle vara till någon nytta, eftersom den var tillverkad för fiskar i en helt annan viktklass. Det som hände strax efteråt är nästan för sjukt, men förhoppningsvis alldeles sant. Min bror tog ett par steg ut på hällen för att försöka nå vidundret med sina händer. Klippan var hal och med viftande händer och ett plask så for han ut i vattnet med spö och allt. Plaskandes, skrikandes så lyckades han ändå ta sig upp alldeles bredvid den parkerade båten, för att konstatera att fisken sanslöst nog satt kvar på kroken. Drillningen fortsatte och den slutliga minnesbilden av denna dramatiska historia är när han faktiskt tar fisken under sina armar, lyfter och halkar ännu en gång. I detta moment lyckades fisken slutligen slita sig loss, varefter min bror, med tom linände släpade sig upp på ön med tårar i sina ögon.

Dragkamp

- Denna tidigare spännande historia får alltså bli inledningen till en ännu mer omskakande händelse i detta fiskrika område, där min storebror är i fokus ännu en gång. Den här berättelsen är också en av mina absoluta favoriter, som jag har berättat flera gånger och i vitt skilda sammanhang.  Under den här perioden så hade experimenten varit många och en av höjdpunkterna hade varit när brorsan, runt lunchtid en helt vanlig sommardag, blyat ner en HiLo, modell rödvit och släpat densamma efter botten, strax norr om Måsholmen på cirka fem meters djup. Jag var faktiskt själv med i båten och bevittnade den ganska korta kampen, när en mycket vacker gös på 4,5 kilo bärgades utan något större problem. En helt ny värd öppnade sig i och med detta djupfiske och metoden blev också den mest frekventerade under flera kommande dagar. Det måste dock konstateras att antalet napp med denna metod var oerhört mycket färre än de vanliga metoderna, på betydligt grundare vatten. Efter några fisketurer med så gott som fullständig avsaknad av fångst, så kom i alla fall ett napp som sent skall glömmas, kanske kommer denna historia till och med att överleva mig själv nu när den till och med blivit dokumenterad.

- I båten satt vi som vanligt och släpade betena efter botten mellan Måsholmen och den större ön, som jag tyvärr inte har något namn på. Vädret var toppen med knappt någon vind alls och solen sken med all sin kraft mot oss på ett underbart sätt. Jag har helt glömt av vilket bete jag själv hade den där dagen, men prylarna som min bror hade satt på, kommer tydligt fram från minnesarkivet. En löjliknande gummifisk med spinnare framför, var betet som hade blyats ner med flera Catrinesänken på ståltafsen. Som vanligt så var han också utrustad med sitt kraftiga, bruna spö med Cardinal 66: an och 0,50 mm nylonlina, när det våldsamma hugget kom som en blixt från en klar himmel. Jag skattar djupet där fisken högg till cirka två och en halv meter, en liten bit norrut ifrån sundets allra smalaste del. Det knarrade högt ifrån rullens slirbroms när fisken med förvånansvärt jämn och lugn fart började tömma spolen från sin upplindade lina. Det bruna spöet bugade kraftigt norrut vilket alltså var den riktning som fisken hade valt för att undkomma att bli fångad. Med anledning av att bromsen var ganska hårt åtdragen, så började nu också båten att sakta följa efter, vad det nu var som hade tagit draget. Knarret i rullen lugnade nu ner sig vilket innebar att spolen inte längre tömdes på lina med samma fart som i början av kampen. Efter drygt tjugo minuter så hade vi dragits långt ut på stora sjön och börjat närma oss Hillbograven, som enligt ryktena var ända upp till 40 meter djup. Många år senare med hjälp av ekolod så kunde jag själv bekräfta att det faktiskt var ännu djupare mitt i detta område, faktiskt hela 47,5 meter som mest. Där ute mitt på sjön så stannade slutligen fisken och vi blev ståendes alldeles stilla, med linan pekandes rakt ner i det djupa vattnet. Det hände liksom ingenting och brorsan bara stod med sitt kraftigt böjda spö och såg förvånad ut.

- 30 minuter hade säkert passerat när min bror beslutade sig för att kampen skulle få sitt slut. Slirbromsen justerades åt och med några vevtag och ljudliga stönanden när han lutade sig tillbaka och drog med all sin kraft, så hämtades också linan in meter för meter. Jag kommer ihåg att världen liksom stod stilla när jag stirrade ner i det alldeles kolsvarta vattnet, för att kunna få se vad som satt i andra änden av linan. Efter kanske ytterligare tio minuter så bedömde jag att fisken snart skulle bli synlig och jag stirrade intensivt efter något livstecken. Då hände liksom allting på en gång.

- Av någon anledning så fick fisken nytt liv och drog kraftigt iväg med riktning mot andra sidan båten. Ett större misstag har nog aldrig tidigare begåtts, för med den hårda åtdragningen av slirbromsen fanns egentligen bara en utgång. Båten krängde mycket kraftig när spurten drog igång och det var inte långt borta att vi faktiskt hade slagit runt och hamnat i vattnet, men naturligtvis så var det nylonlinan som brast med en ljudlig pisksnärt. Här tar liksom minnet slut och det finns inga fler klara detaljer längre att återberätta. Att det rörde sig om en fisk med fantastiska mått är jag alldeles övertygad om, vilken sort däremot låter jag förbli osagt eftersom att vi faktiskt aldrig fick se sanningen. Jag har dessutom kollat med brorsan gällande den här historien, för att kontrollera om det verkligen gick till på det här viset och tro det eller ej, men han instämmer.

- Det finns också rykten om stora fiskar som emellanåt slukar andfåglar i Hillensjöarna, men mer om dessa teorier kommer det att handla om en stund, så håll i er.

Gårlången och några spännande episoder, fiskodling i svartlistade vatten

 - I Ludvika är sjön Gårlången förmodligen välkänd av de flesta som bor i kommunen. Den är igenkänd på många olika sätt och inte bara positiva vill jag lova. Om man till exempel pratar men någon som är något äldre än jag själv så brukar det ofta handla om vattnets bedrövliga kvalitet, som för flera år sedan var svartlistat med all rätt. Det var också så att reningsverket i dess södra ände med jämna mellanrum brukade släppa ut stora mängder vidriga otrevligheter. För den äventyrslystne och fiskeintresserade så finns det dock en hel del intressanta historier som brukar omnämnas med jämna mellanrum, också i positiv bemärkelse.

- En trevlig historia är om jag kommer ihåg någotsånär rätt, är att det svenska sportfiskerekordet på abborre under en kort period faktiskt gällde just där. En annan intressant händelse är när några dykare panikartat uttalade sig om att de inte ville utföra det jobb de var satta att göra, för att de hade stött på några alldeles förfärligt stora gäddor under ett dykuppdrag. Om denna märkliga historia fanns att läsa i någon av de lokala dagstidningarna för ett flertal år sedan. Alltså ytterligare en berättelse som borde kunna bekräftas i något arkiv någonstans. Lyckligtvis så är vattnet numera så pass rent att det till och med duger att odla ädelfisk i. Detta är också ett trevligt faktum som innebär att möjligheten att få en regnbåge på kroken emellanåt, inte är alltför ovanligt. Jag hade nu tänkt berätta om en händelse från Gårlången, ta en andningspaus med Marnästjärn och några av dess beryktade bestar, för att slutligen komma tillbaka hit med den mest osannolika, men absolut sanna historien om ett par makalöst märkliga uppenbarelser.

- Men vi börjar som sagt med några mindre dramatiska fisketurer innan den stora finalen tar vid.

Ett stort misstag

- Längst in i Gårlången så kommer vattnet ifrån Väsman rinnande i långa tuber, det passerar dessutom genom roterande turbiner som alstrar ström till det moderna, energikrävande samhället.  Jag får ibland en fantasibild framför mig om hur en vacker, strid ström vindlar sig fram genom en uråldrig skog och hur grova öringar, feta ålar och laxar kämpar sig uppströms åt andra hållet.

- Så såg det säkert ut i det här området för flera hundra år sedan. ”Det var nog bättre förr” Nedanför kraftverket så rinner vattnet in i en grävd kanal, vidare ut till ett något bredare parti där också den gamla naturliga strömmen också har sin uttorkade mynning. Aningen längre ner så delas slutligen flödet av en liten ö, passerar en kaj för kommunens snötippning och det omtalade reningsverket, innan det med en vänstersväng kommer ut i själva sjön Gårlången. Det här är också platsen där jag normalt brukar ha min lilla plastbåt liggandes, för att snabbt kunna komma ut på trivsamma fiskeäventyr. Just den här fisketuren så hade jag två av mina grabbar med mig ut i båten.

- Det var en vanlig sensommardag och tanken var väl att försöka fånga hyfsat stor Gädda eller varför inte en ädelfisk av något slag. Efter en längre stunds kastande vid området kring kajen och vassarna på andra sidan ön, kunde konstateras att nappen varit ganska få och att endast ett par små Gäddsnipor hade lyckats bita sig fast på dragen. Nu hade det börjat skymma rejält och så var det då åter dags igen. I andra änden på linan kändes hur ytterligare en Gädda i kanske kilosklassen högg sig fast i draget, visst verkade den något större än de tidigare fångade och återutsatta smårackarna, men nog kändes det ändå ganska tröstlöst.

- Jag sa åt pojkarna att jag skulle försöka skaka loss eländet och att vi i stället skulle åka hem och ta en kvällsfika. I det nu ganska mörka vattnet kom så fisken emot mig och jag provade med några små eleganta ryckningar med spöet, i hopp om att den skulle lossna. I vattnet syntes dock ingen liten Gädda, utan där låg en makalöst stor Abborre med draget löst hängandes i ena mungipan. Pulsen steg oroväckande snabbt när jag förstod vilket misstag jag höll på att göra, eller rättare sagt redan hade gjort. Dragets sista tag i mungipan släppte plötsligt nästan helt utan min hjälp och den stora fisken stod endast kvar en ynkligt liten stund innan den lugnt och elegant sjönk ner i det mörka djupet. Turligt nog så hann faktiskt grabbarna också se skönheten innan den slutligen försvann, så att konstatera i den här historien är att den liksom de andra naturligtvis är alldeles sann. Den närmaste halvtimmen efter den här händelsen, så kastades det rätt många kast i området där vi bedömde att den stora fisken hade begett sig. Jag kan också berätta att jag var på samma plats flera dagar i rad för att reparera mitt misstag, men som ni säkert förstår så blev resultatet inte särskilt mycket att göra en fiskehistoria om. 

- Trots att jag tidigare och i största möjliga mån försökt att låta bli att väga tappade fiskar, så vill jag i alla fall påstå att den här rackaren sannolikt vägde i trakten av två mjölkförpackningar.

Marnästjärn, Gäddornas paradis, Kvicksilver och övergödning

- Innan jag kommer igång med att beskriva ett par trevliga och spännande fiskehistorier från detta underliga vatten, måste jag bara berätta om hur det moderna slit och slängsamhället bokstavligen riskerar att fullständigt massakrera delar av naturen. Starka ord, men som gedigen och alldeles äkta Ludvika-Bo, från det allra första andetaget (Ja, Ja född i Falun men….), så har denna lilla pöl sedan många år tillbaka vetenskapligt fastställts som ett av Sveriges allra kvicksilver-rikaste vatten. Anledningen till denna mindre hedervärda rikedom, är enligt lokalpressens då och då presenterade artiklar, ett arv från den i Ludvika världsberömda tillverkningen av elkraftsprodukter i kombination med fullständigt orenade avlopp och dagvattenbrunnar från närområdet kring tjärnen. Att under sommarhalvåret betrakta denna vackert belägna tjärns illaluktande, gul-gröna ”spenatsoppa”, väcker absolut vilda idéer om att någon ansvarig borde stämmas och belastas med skyhöga viten med tillhörande krav på saneringsåtgärder, som tack för denna omfattande miljöförstöring av ”vår” vackra natur. Trots denna galna och kanske fullständigt verkliga beskrivning av Marnästjärns katastrofala vattenkvalitet och med sin botten innehållande sedimentavlagringar, som sannolikt kan användas till bekämpningsmedel mot motståndskraftiga och illasinnade parasiter, så trivs fiskarna i detta vatten bättre än på många andra håll i trakten.

- Hur kan jag nu komma fram till en sån här underlig slutsats, efter att tidigare ha målat upp en otvetydig bild på en annalkande domedag? Teorin grundar sig på mina alldeles egna fångster av hundratals gäddor i tjärnen och de visuella intrycken som dessa vackra söthavskrokodiler har gett mig. Ja, så är det. En gädda från Marnästjärn är mycket vacker i sin färgteckning. Den är ljus i färgen, med tydlig marmorering och därför också ganska lik en släkting från Mälaren. Den är dessutom osedvanligt välnärd och kraftig i kroppen, när man gör en jämförelse med alla andra vatten jag annars fångat gäddor i. Jag gissar på att de väldokumenterat feta gäddorna från Lödde Å i Skånetrakten, har ungefär samma kroppsform som en standardgädda i Marnästjärn. När jag tidigare nämnde fiskar så finns naturligtvis flera andra arter också representerade i tjärnen. Till exempel abborren, som också uppvisar samma märkligt välnärda utseende som gäddorna, samt diverse andra sorter som mört, braxen, löja, och ruda, för att till sist nämna en särskilt fet läckerbit som glatt simmar runt i detta fullständigt odrickbara vatten. Denna svårfångade, diskreta och omtalat riktigt stora fisk är, ja, just det, vem är det?

Vajande vass

- Jag tar nu därför tillfället i akt att beskriva en märklig fiskehistoria som hände i just Marnästjärn, för kanske tio-femton år sedan. Det började med att jag skulle ta en liten trevlig skogspromenad tidigt en vacker försommardag, bara för att njuta av naturens alla livskraftsförstärkande intryck. I promenadens valda riktning låg Marnästjärn med en vacker vattenspegel och pockade på min uppmärksamhet. Så här tidigt på året så hade vattnet nämligen ännu inte hunnit fått sin motbjudande gröna färg, utan det var bara brungrått och halväckligt. Promenaden ledde mig därför fram till strandkanten, där vassen inte heller hade växt upp till sin vanligtvis skymmande höjd, som normalt sett omöjliggör allt landfiske i tjärnen. Till min uppriktiga förvåning så var också vattnet någon meter ut från stranden riktigt klart och det gick därför alldeles utmärkt att se hur näckrosbladen, bara en halvmeter ner långsamt kämpade sig upp mot solljuset och ytan. Det hör nog till händelsen att det enda tillflödet av friskt vatten till tjärnen ligger just i det här området och att detta trevliga och ovanliga fenomen, berodde på just detta. Cirka femton meter ut åt höger stod den årsgamla, bruna och bredbladiga vassen fortfarande kvar med sina luddiga och feta cigarrer och gungade på ett märkligt sätt. Det var i stort sätt vindstilla och vassens rörelser gjorde mig riktigt nyfiken. Inga fåglar syntes vara inblandade i fenomenet och rörelserna varierade från ingenting till riktigt kraftiga. Vid en närmare till så visade det sig att det rörde sig på fler än ett ställe. Ibland var avståndet hela tjugo meter och emellanåt så nära som tio. När några blad på ungefär fem meters avstånd från mig nu började vaja, så såg jag med egna ögon vad som orsakade rörelserna.

- En sutare i tvåkilosklassen verkade stå och äta någonting från vassens blad, troligtvis några läskiga småkryp i form av maskar eller iglar, eller vad vet jag? Den ivriga fiskarsjälen började vakna till och tanken på att lyckas bärga livets faktiskt första sutare, dessutom i denna icke föraktningsvärda storlek började kännas mycket lockande. Efter några minuter så kom den stora fisken simmandes bara ett par meter ifrån mina fötter i sin hela, fulla prakt och så med ens, en till i samma storlek. Efter ytterligare några sekunder kom så en fisk som fortfarande finns tydligt inpräntad i mitt minne, som en av de mäktigaste varelser jag någonsin skådat i ett fiskevatten. Den nästan helt gråa sutaren simmade lugnt och smidigt fram strax under vattenytan, över de ljusgröna och underutvecklade näckrosbladen. Om de tidigare förbipasserande fiskarna vägde runt två kilo, så vägde denna best säkert i trakten av fem. Observationsstunden var nu avslutad och med riktigt raska steg så styrde promenaden mig hemåt, för att rota fram lämpliga fångstredskap med tydligt sikte på att slå svenskt sportfiskerekord på sutare. Det dröjde nästan ett par timmar innan jag åter befann mig vid strandkanten av den lilla tjärnen, för att påbörja mina tappra rekordförsök. Mot alla odds så syntes den gamla vassen fortfarande stå och vaja med hjälp av de ”betande” fiskarna. Anledningen till att det tagit så lång tid för mig att komma tillbaka till platsen, var att jag inte hade full koll på vilket bete som skulle användas för att fånga sutare. Som nämnts tidigare så hade jag aldrig förr lyckats med denna art, så genom att snabbt och ivrigt bläddra igenom några gamla fisketidningar, så hade betet majs uppenbarat sig som nyckeln till den totala framgången.

- Ett kraftigt 9: e fots kastspö med toppknuten 0, 40mm nylonlina, en stadig metkrok, full-apterad med majskorn, glidsänke och några minuter senare så började en spännande och förhoppningsfull väntan. Med jämna mellanrum så passerade någon av fiskarna mitt bete, men av reaktionerna att döma så hade råden från de gamla tidningarna inte mycket vetskap om Marnästjärns innevånare. Det dröjde ytterligare någon timme och ett byte till några metmaskar ifrån en närliggande kompost, innan det osannolika faktiskt inträffade. Ett par ryck i spötoppen och så bar det iväg med full kraft. Med facit i hand så borde jag naturligtvis ha haft linan på en rulle med fungerande slirbroms, under den här korta och naturligtvis, som ni nu börjar förstå, som vanligt förlorade matchen. Den av sutarna som provsmakade betet var en av dom ”mindre”, men att konstatera är att det ändå inte skulle ha skadat om linan varit dubbelt så tjock. De här försöken fortsatte naturligtvis under ytterligare ett par dagar, men självklart utan att några större framgångar.

Synd att dom inte går att äta!

- För att ni skall förstå anledningen till att fiske överhuvudtaget bedrivs i den här nedsmutsade tjärnen, så skall jag berätta en liten kort historia om en helt vanlig dag i slutet av maj. Året för den här händelsen kan vara 1992, men det spelar faktiskt ingen större roll, så nu kör vi.  Klockan är 09:00, det är en tisdag och solen lyser kraftfullt från en alldeles molnfri himmel. Efter några välfyllda muggar med kaffe och ett antal onyttiga ostmackor, så tar jag bilen ner till Marnästjärn och parkerar så nära min lilla plastbåt som möjligt. Väl ombord och när visarna har hunnit till halv tio så tar jag de första årtagen ut från den täta vassen, mot det öppna vattnet där det 9 fot långa kolfiberspöet tillsammans med den grisnosade Shimanorullen får göra sin plikt, det vill säga ett elegant kast på kanske 75 meter utan större fysisk insats. Precis som vanligt så dröjer det inte särskilt många vevtag innan den första vackra minikrokodilen biter sig fast på det egentillverkade kopparskeddraget. Att tillåta den halvkilostora fisken demonstrera sina krafter fullt ut och därför låta kampen räcka ett par minuter innan bärgningen, känns precis som vanligt fullständigt naturligt och när krokarna sedan varsamt tagits bort, så får också fisken som brukligt fortsätta sin kamp för att så småningom bli ett stort och skräckinjagande monster. När klockan på vänsterarmen visar 11:00, så ror jag sakta och nöjt tillbaka mot platsen där jag brukar kedja fast båten. Den här tisdagen blev det sexton fångade och återutsatta gäddor i fiskedagboken. Den största vägde nog inte mer än ett par kilo men nog kan jag lova att det var ganska skojigt. Vissa andra dagar när man tar sig en tur på tjärnen så kan fångsten bli betydligt mer fåtalig, men å andra sidan så brukar fiskarna då vara betydligt mer välväxta. Jag kommer också ihåg en inte speciellt märkvärdig dag då jag på någon timme före eftermiddagsskiftet lyckades bärga ett tiotal gäddor, där den minsta vägde två och halvt och den största bedömdes till fem och ett halvt kilo. Att återutsätta fisk är som ni förstår alldeles nödvändigt med tanke vattenkvaliteten men tänk om dom skulle ha varit ätbara, vilken härligt välfylld frysbox skulle jag då inte ha? 

Ännu en god anledning!

- Jag nämnde tidigare generellt om hur välbyggda gäddorna i tjärnen är, så nu kommer ytterligare ett par historier som tydligare förklarar vad jag grundar detta på. Innan jag drar igång med dessa hittills ovägda och som vanligt tappade storfiskar, så kan jag vidarebefordra en möjligt sann berättelse om en gädda på sjutton kilo, som bärgades av ett par unga grabbar från Marnäs för ungefär tjugofem år sedan. Huruvida detta är en myt, eller verklighet får dock någon annan uttala sig om. Den första egna historien är dock bekräftad av en gammal fiskekamrat, som faktiskt själv var med i båten när händelserna begav sig. Vi tar oss tillbaka en femton år i tiden och det handlar troligtvis om en lördag, när jag och kompisen står i båten och svingar dragen kors och tvärs, utanför vassen på västra sidan om tjärnen. Hur många fiskar vi redan hade fångat vet jag inte, men utan större uppståndelse så högg ytterligare en liten fisk sig fast på draget. Jag sa till kompisen att nu skulle han passa på att få se en riktigt liten gädda, eftersom att jag kände att den knappast vägde mer än ett par hekto. Tvärstopp! Fan, jag visste ju att det låg ris just i det här området så det var bara att konstatera misstaget, jag satt ohjälpligt fast!

- Jag sa till kompisen att han skulle dra upp sänkstenen, så att jag skulle kunna dra oss mot riset och kroka loss bråten. Sagt och gjort så började dragkampen mot riset med hårt ansträngd utrustning. Efter några meters släpning började dock ”riset” att komma närmare och nu kändes istället tydliga gungningar, som ersättning för det tidigare stumma motståndet. Ytan vid linans ände bröts plötsligt av en makalöst stor, vidöppen gäddkäft som kastade sig åt höger och vänster med vattnet stänkande omkring sig. Ur det fasansfulla gapet syntes också hur en liten, svårt sargad gädda for åt ena hållet och hur draget ensamt flög åt det andra. Ett par mindre borttynande svallvågor var det enda beviset som fanns kvar av denna säkerligen rekordstora fisk som jag under denna, alltför korta stund fick stifta bekantskap med.

Revansch!

- Som ni säkert förstår så dröjde det inte speciellt många dagar, innan jag var tillbaka i området runt den västra vassen i tjärnen för att få revansch på den här fisken. Ja, inte den lilla krabaten, som säkerligen ändå, helt enkelt dog av den brutala behandlingen som den äldre släktingen utsatte den för, utan på just denna äldre och av sportfiskare ständigt eftertraktade trofén, gammelgäddan. Turerna blev många och området finkammades systematiskt med alla typer av drag och till och med levande beten, utan att något annat än småfiskar behagade fastna på krokarna, de närmast följande dagarna. Det dröjde säkert en vecka innan nästa rejäla kontakt kom, som då blev en alldeles egen fiskehistoria.

- Den här dagen var vädret riktigt ruggigt och det blåste en ganska kraftig ostlig vind som fick båten att driva med hög fart mot vassarna. Med anledning av detta så rodde jag metodiskt ut en bra bit innan jag kastade ut något bete mot det högintressanta området. En vettig fråga att nu ställa är varför jag helt enkelt inte använde sänkstenen istället och svaret är att densamma alltid sjönk djupt ner i det illaluktande bottensedimentet och fastnade, vilket faktiskt var betydligt drygare än att ro några årtag då och då. Hugget slog till som en murbräcka och det dröjde bara någon sekund innan jag förstod att det var en mycket stor fisk som huggit på min egentillverkade wobbler. Till min stora fasa visade det sig att fisken redan så här tidigt i kampen bestämt sig för att simma rakt in i den täta vassen. Rullen var som vanligt apterad med 0, 33mm nylonlina och att fastna i vass är som bekant precis på gränsen av vad en sån här lina faktiskt klarar av, så nu gällde det till varje pris att styra fisken ut på öppet vatten. Under den här snabba tankeövningen så stjälpte jag faktiskt också i sänkstenen över relingen med en hand och surrade fast linan i ett årfäste, men fisken hade som sagt bestämt sig. Nu låg jag därför snett parkerad cirka femton meter utanför vassen och betraktade hur linans riktning gick rakt in i den täta växtligheten. För att göra mig riktigt nervös så hade nu fisken, naturen eller någon annan märkligt ondsint jordisk instans bestämt sig för att med all tydlighet visa upp den abnorma storhet odjuret besatt. I linans förlängning syntes nämligen tydligt exakt var fisken befann sig eftersom det nu öppnats en bred fåra i vassen, där de långa stråna stod och gungade, allt efter fiskens egna rörelser. Stumt, helt och fullständigt stumt hur jag än drog i spöet. Ett helt naturligt fenomen eftersom wobblern med mycket stor sannolikhet hade krokat fast i någon grönsak, samtidigt som den fortfarande satt kvar i fiskens stora mun. I ren panik så lyckades jag nu slita upp den nedsmetade sänkstenen upp från botten med en arm samtidigt som jag höll ögonkontakt med händelserna i linändan.

- Väl fri från stenen så började båten snabbt driva mot stället där fisken stod och det dröjde bara en minut tills jag själv befann mig strax ovanför den vajande fåran. En mycket stor och snabb skepnad i det rejält grumliga vattnet, fick stora mängder vattenväxter och vasstrån att fara kors och tvärs framför mina ögon och den breda fåran växte snabbt på längden, utan att någonting speciellt hände med linan på min fiskeutrustning. Efter ytterligare någon minut och några riktigt djupa andetag senare med en välbekant känsla av snabbt växande frustration, plockade jag loss wobblern från ett vasstrå en knapp halvmeter under vattenytan.

- Såvitt jag vet så finns den här fisken fortfarande kvar i vattnet vid den västra stranden, om nu inte den senaste avloppsskandalen (2004) har lyckats med den tveksamma bedriften att faktiskt döda henne.

- Som sagt tidigare, så borde någon tveklöst ställas till svars för den här avancerade miljöförstöringen, som fortgår än i modern tid. 

- Nu tar vi och förflyttar oss tillbaka till Gårlången och stiftar bekantskap med några av de innevånare som ställer fler frågor än svar på oss nyfikna.

Specialtackel för abborre

- Innan jag drar igång med en gammal goding från Gårlången, så vill jag passa på att citera en artikel från NLT gällande samma vatten.  ”Det blev ett lyckosamt julfiske för Per Pettersson och kompisen Niklas Hedin. Den förstnämnde drog nämligen upp en minikrokodil som vägde 15,2 kilo - för andra gången. - Vi har tagit upp samma gädda förut, säger Niklas. I våras drog vi upp den och då vägde den 14 kilo, men det är väl normalt att man går upp i vikt under julen, menar han”. Datum: 2005-01-04 Författare: Bertil Danielsson.

- I artikeln så framgick inte vilket vatten som de här storfiskarna befann sig, men för oss fiskeintresserade så tog det inte särskilt lång tid att få fram fakta om sådana små detaljer.

- Nåja, tillbaka till min egen historia som faktiskt från början var tänkt att utveckla abborrfisket med lite ovanliga metoder, i alla fall med Ludvikamått mätt. Jag hade räknat ut att Jiggar i mångfald skulle kunna vara nyckeln till att lura upp fler än en Abborre åt gången, ungefär som när likasinnade kollegor vid kusterna rycker upp stora mängder Strömming. Sagt och gjort så knöt jag ihop ett tackel med fem Jiggar och iväg bar det till viken bortom reningsverket i Gårlången.

- Fisket började, kasten blev många och sanningen att säga så blev det tyvärr en del trasslande och det var inte långt borta att jag skulle ge upp och byta om till riktiga grejor när hugget kom.

- Abborre, knappast. Här hade en riktigt stor firre huggit tag i prylarna och slirbromsen på nya Daiwa-rullen jobbade lugnt och metodiskt, men att få stopp på fisken var helt omöjligt. Jag gissar på att ett femtiotal meter lina hasplades ut från spolen innan min vanliga tur gjorde slut på den korta men intensiva kampen. Väl invevat kunde jag snabbt konstatera att det fanns endast två Jiggar kvar på mitt egendomliga tackel och då for jag helt enkelt hem och ägnade mig åt andra trevliga saker. Skitfiske!

Tillbaka igen trots förmodat skitfiske

- Hur långt det dröjde till nästa vända vet jag inte riktigt men vid nästa historia så hade jag min lilla plastbåt FiaLotta III på plats i samma vik och solen närmade sig horisonten över riksvägen och vinden gjorde sig inget besvär, det var fullständigt lugnt på vattenytan och vattentemperaturen låg väl kring 20 grader. En helt fantastisk fiskekväll helt enkelt.

- Att kunna ligga still vid grundet i viken och kasta åt alla väderstreck utan att behöva ta ett enda årtag för att parera någon besvärlig sidvind, är faktiskt unikt och den här kvällen skulle i flera avseenden visa sig vara en av de märkligaste fisketurerna jag någonsin har upplevt.

- Det nappade skapligt och jag hade nog bärgat och återutsatt ett par mindre Gäddor, när jag såg en mörk "rygg" vältra sig i vattenytan cirka hundra meter nordväst om båten. En Bäver var första tanken, men under alla mina fisketurer så hade jag skådat många bävrar, men aldrig någon i den hör storleken. Det dröjde inte länge förrän fenomenet uppenbarade sig ännu en gång och nu var avståndet till båten betydligt mindre, "Ryggen" var nu riktigt stor och nu gick hjärnan på högvarv, vad i h...... är detta? När fenomenet roade sig med att hålla ett avstånd på cirka tjugo meter från båten och vältra sig i ytvattnet om och om igen med ljudliga smackanden, trodde jag mig helt enkelt vara vittne till en Mal som ju faktiskt inte skall finnas i våra trakter, men det finns ju heller inget annat i den här storleksklassen att välja på i en insjö, så vad skulle jag tro?

- Jag kastade några kast mot den förmodade Malen, men ingenting hände och jag funderade på om jag skulle "rycka" fast eländet med en stor magnumvobbler eller något annat monsterliknande i draglådan, när fenomenet plötsligt upphörde av sig självt och helt utan dramatik.

- UFO var det närmaste jag hade i sinnet när jag kom hem och kände mig tvungen att berätta den här knepiga historien för min fru, som naturligtvis funderade på om jag hade intagit några starka droger i stället för att använda min fritid vid sjöstranden som jag hade påstått att jag skulle göra vid avfärden några timmar tidigare.

- Ja, vad gjorde jag efter denna märkliga historia? Jo, jag berättade naturligtvis samma sak för mina arbetsbekanta, som döpte fenomenet till "Glufs - Glufs" i all vänlighet. Det var faktiskt också så att några trodde att jag faktiskt hade kunnat haft den stora äran att vara lyckligt lottad och att teorin på en Mal också var alldeles sann. Jag kan dessutom berätta att några av mina kamrater tillbringade ett par kvällar vid stranden till Gårlången med videokameror, i hopp om att kunna dokumentera den förmodade Malen. Det hör också till saken att jag tog med mina tonårspojkar "på tur" med FiaLotta III dagen efter och att vi tillsammans såg två "ryggar" vältra sig i vattenytan ett par hundra meter från båten. Det var skönt att få UFO-historien bekräftad, kan man lugnt säga.

- Den stora finalen kom alldeles av sig självt när en äldre herre boendes vid det närbelägna bostadsområdet Åkerkullen, hörde av sig och frågade om jag som hade fiskat så mycket i Gårlången den närmaste tiden, hade sett något märkligt. Jag frågade därför vad han menade och han berättade då att ett par grannpojkar som ständigt roade sig med att fiska i sjön, hade kommit hemspringandes i mindre panik med historier om sjöodjur som vältrade sig i vattenytan på just Gårlången. Då berättade jag mina upplevelser för den äldre herren som snabbt konstaterade att både Hillensjöarna och Gårlången tidigare hade varit hemvist för Malar och att det knappast var särskilt märkvärdigt för många år sedan att komma i kontakt med dessa insjöbjässar. Om det nu är så att det finns Malar i Gårlången eller inte får väl fortsätta att förbli en fiskehistoria bland alla andra, men inte skulle jag bli speciellt förvånad om det skulle visa sig att den här vackra fisken faktiskt finns i några fler vatten än vad som nu är känt.

Dagsfärsk väldokumenterad fiskehistoria

- Många av mina fiskehistorier handlar om vad jag har upplevt förr, men som inbiten fiskare så skapas det naturligtvis hela tiden nya och spännande historier och jag tänkte därför dela med mig en som är alldeles färsk.

- Nu hamnar vi återigen på Övre Hillen och under en serietävling i pimpelfiske med fiskeklubben Grängesfirren. En anrik fiskeklubb som startade sin tävlingsverksamhet redan 1972 och jag har själv varit medlem i densamma sedan minst femton år. Tävlingen som var tre timmar lång hade mycket övrigt att önska och jag hade knappt lyckats att fånga mer än ett kilo små Abborrar, när sista timmen närmade sig med stormsteg. Sillburken som delades ut till tävlingens sämsta invägningsresultat, verkade ligga inom räckhåll och frustrationen om missad ära och berömmelse gjorde sig som vanligt påmind i mitt sinne, när jag efter ett ganska lyckat hål med några små tusenbröder fick ett riktigt stornapp.

- Det lilla tävlingsspöt med sin tunna nylonlina om 0.20 mm i diameter tömdes oroväckande fort när den stora fisken upptäckte att den hade fastnat olyckligt på en vass och otrevlig krok. Av någon förunderlig anledning så lyckades jag ändå bromsa fiskens framfart och efter närmare femton minuter så fick jag se vad som hade huggit på den lilla garnkroken i storlek 14.

- En Öring i riktig storklass syntes simma under den tre decimeter tjocka kärn-isen, men bara huvudet verkade vara alltför stort för att passera det fjuttiga hålet med 11 centimetersbredd. Ja, vad gör man?

- Jag fick helt enkelt ropa på hjälp till den närmaste konkurrenten som var självaste tävlingsledaren och en tjej med full koll på att jag nog skulle vara värd hjälp, trots att hon själv skulle missa flera minuter i den viktiga tävlingen.

- När vi tillsammans konstaterade att det behövdes ett större hål för att kunna få upp den stora fisken, föreslog jag att hon skulle ta borren och göra en insats, men hon tappade lusten snabbt och befarade att hon skulle kapa lina och att fisken då skulle gå förlorad. Med bytta roller tog jag då borren, varvid hon fick den stora äran att "hålla i" fisken under borrproceduren. Ytterligare två hål gjordes snabbt och nu skulle väl det hela gå på något vis. Då kom ytterligare en tävlingsdeltagare förbi och undrade vad vi höll på med och jag chansade snabbt med frågan om han möjligtvis hade en huggkrok. Vad säger man? Han hade en huggkrok som han elegant plockade upp ur sin fiskelåda. Ytterligare någon minut passerade och nu kom den stora fisken upp mot iskanten, trött och sliten efter den långa dragkampen. Jag förde ner huggkroken i vattnet, siktade mot fiskens underkäke, drog hårt uppåt och hur märkligt det än kan låta så drog jag upp Öringen på isen.

- 4792 gram, eller varför inte nästan 4,8 kg, eller snudd på 5 kg. Jag placerade mig ynkligt i herrklassen på tävlingen, men jag tror ändå att jag vann på något vis. Vackrare fisk har jag aldrig skådat och med alla tappade storfiskar i minnet så blev det här en riktigt konstig historia. Jag lyckades bärga en storfisk, med dramatik men utan min vanliga otur, helt fantastiskt.

- Naturligtvis så var det någon annan Ludvika-bo som tog en större Öring i samma sjö och samma helg, men huruvida denna togs på samma dramatiska sätt, är jag starkt tveksam till.

Unika Älg-upplevelser

- Att fiske inte bara handlar om att fånga stora feta fiskar i tid och otid är nog allmänt känt och med det här fantastiska intresset är själva naturupplevelsen ofta det som ger oss frälsta härliga kickar, som passar riktigt bra till både historieberättande och rena själsbefrämjande situationer som berikar livet i stort.

- Ett fantastiskt minne från en tidig sommarmorgon i sjön Glaningen i Blötbergstrakten var när jag i femtonårsåldern befann mig i en klassisk gammal gisten träeka och skådade hur två Älgar betade Näckrosor i meterdjupt vatten. Att på nära håll få se dessa skogens stolta konungar klumpigt försöka fly upp ur vattnet till den intilliggande mossen, är antagligen få förunnat och tänk om jag hade varit utrustad med en hyfsad kamera vid detta annorlunda tillfälle.

- Ett andra spännande Älg-minne får bli när jag och några fiskekamrater i trakten av vårt tionde levnadsår försiktigt smög oss fram efter en liten bäck i Gonästrakten och satsade på de små Bäckrödingarna som gjorde sig så smaskiga, välstekta på en hård smörgås. Vid den mycket gamla stenbron några hundra meter från själva bäckens början, fick en ståtlig Älgtjur plötsligt lust att titta närmare på vad det var för underliga figurer som störde den härliga friden i den täta storgranskogen och jag kan lova att vi småpojkar uppnådde farter som knappast skådats i annat än tävlingsevenemang.

- Ett tredje Älg-minne får bli vid ett betydligt senare tillfälle när jag under en lång rekreationsperiod på Landstingets kryckor, hade stapplat mig upp till Stora Prästtjärn och försökt fånga några Regnbågar utan någon större framgång i vanlig ordning. När lusten och orken hade tagit slut för själva fisket och jag hade begett mig ett femtiotal meter ut på kalhygget vid tjärnens sida på min saktfärdiga vandring mot bilen, uppenbarade sig en riktigt välväxt Älgtjur mitt i färdriktningen på cirka tjugofem meters avstånd. Älgen såg faktiskt riktigt grinig ut och i mitt utsatta tillstånd hamnade jag närmast i en form av handlingsförlamning. Som yngling hade jag säkert valt att lägga benen på ryggen och tagit mig snabbt ur den här märkliga situationen, men i denna fysiska lågstatus som inte tillät annat än en heltidssjukskivning fick jag prova på alternativa metoder. Älgen ägde tydligen hygget och om detta rådde ingen tvekan, jag inkräktade dessutom tydligen på hans domäner. Ställningskriget fortsatte med stirrande blickar och för Älgens räkning med ivrigt viftande öron, när jag bestämde mig för att ljudligt och kraftfullt skrämma bort det stora djuret. Kombinationen att högljutt prata med Älgen och samtidigt trampa på torra kvistar, visade sig effektivt och med några fnysningar valde skogens konung att sakta dra sig tillbaka och låta mig vara ifred för den här gången.

Plötsligt händer det!

- Gräsklippning/trimning på kolonilotten och under kvällen trevlig grillning med tillhörande dryckjom. Näst sista semesterveckan höll på att ta slut, det var onsdag och frustrationen om att inte hinna med någonting vettigt innan semestern skulle avslutas gjorde sig återigen påmind.

- Dagarna före så hade jag inhandlat fyra kraftfulla båtspön och några halvdana multiplikatorrullar, väl lämpade för trolling i den nyaste famljebåten, så tankarna på ett par timmars trollingfiske låg därför nära till hand. Största grabben Jonas och kompisen Jocke visade sig intresserade av att följa med på ett litet äventyr och med hjälp av frugans insats så passerades systembolaget på vägen ner till båten och ännu ett försök att bärga någonting ur djupet från Väsman. Sakta och makligt pluttrade vi därefter ut från badhushamnen och trots en ganska envis, västlig vind så kändes allt plötsligt alldeles utmärkt igen.

- Efter den tredje timmen kom första försiktiga hugget, som visade sig vara en Abborre på cirka 100 gram och nog hade vi väl tänkt att lyckas något bättre än så, men totalt sett så hade vi ändå spräckt nollan (på fiskespråk fiskfi...). Det var nu alltså dags att ta sig in i hamnen och invänta skjutsen hem till marinering av diverse köttbitar, majs och andra godsaker, men för säkerhets skull så tyckte jag att vi skulle ta ytterligare en sväng förbi Hällagrundet innan all utrustning skulle plockas in.

- Ekolodet som har sin egenhet att bara läsa av grundare vatten än 12 meter visade att vi närmade oss grundryggen, när ett spö indikerade på napp och Jocke tog tag i utmaningen för att fånga sin första trollingfisk. Ytterligare ett spö bugade vackert och jag tog själv tag i detta, varför Jonas fick uppgiften att styra båten vidare över grundet. På Jockes spö visade sig snart en hektosabborre, men själv så fick jag ingen kontroll på fisken som hängde på i andra änden på mitt kraftiga båtspö. Enligt trollingens grundregler skall båten fortsätta sin färd under kampen, men jag sade till Jonas att han faktiskt var tvungen att stoppa ekipaget på grund av att linan på spolen bara drogs ut hur jag än försökte vinna den ojämna kampen. Väl gjort och med tillhörande trassel som följd så fick jag äntligen in några meter lina tillbaka på spolen igen. Att det var fisk på var det ingen tvekan om och att den också var rejält stor märktes tydligt. Tio meter in och rusningar på 7-8 meter tillbaka med rejäl press, fan vad härligt det kändes.

- Efter cirka 20 minuter så syntes fisken för första gången och förutom att funderingarna om vilken art som hade nappat, så fastställdes dessutom att ett nytt familjerekord på gädda var fullt möjligt. Med alla gamla misslyckanden i bagaget och oändligt med dagdrömmar om just detta speciella ögonblick, så gick faktiskt allting precis som det skulle. Lagom press, tålamod, perfekt krokning med huggkrok och vägning med digital våg. 14,82 kg och cirka 130 cm lång var skönheten och från familjens förnedrande fjärdeplats i gäddklassen, så gick jag äntligen tillbaka på förstaplatsen i den ständigt pågående familjetävlingen.

- På kvällen grillades det flitigt i Folkparken och stämningen var godare än vanligt, liksom maten, men några gäddfiléer fanns inte med på menyn och för alla intresserade storfiskare så kan jag meddela att den vackra damen mår alldeles utmärkt där ute på sitt grund i Ludvikas häftigaste sportfiskesjö. Bärgningen av storfisken finns att beskåda på YouTube för den som vill se mer av detta äventyr.