Hemvärnslarm!

Regnet trummade varsamt mot fönsterbläcket på sovrumsfönstret. Anders som sov i sängen strax innanför tog knappast någon notis om detta. I drömmen bearbetade han den gångna veckans hektiska intryck av omorganisationen som pågick på hans arbete. Bilderna var som i vilken vanlig förvirrad dröm som helst, knappast någon ordning kunde skapas i oredan. Till råga på allt ljöd en larmande ton från någonstans. I drömmens underliga värld kunde han inte för sitt liv få grepp om varifrån ljudet kom. Med ett ryck klarnade hjärnan och därmed kunde han identifiera ljudet. Telefonen formligen skrek ut sitt budskap. Med en snabb kroppsvridning och ett uthällt vattenglas som följd fick handen tag i den skrikande telefonluren. En välbekant röst med snabb andhämtning gjorde sitt bästa för att få fram ett märkligt budskap. Av kroppens plötsliga rörelse i den sena nattimmen och med föregående kvälls många stadiga groggar innanför skjortan, kom en akut yrselattack som ett brev på posten. Den berättande rösten hördes dovt som i korridor med kala och sterila väggar. I skuggan av den förvirrade, borttynande drömmen och trots det tilltagande illamåendet nådde slutligen meddelandet ändå fram till mottagaren. Budbäraren i luren var ingen mindre än Nils-Erik i hemvärnet, Bataljonschefen som nu återigen förtydligade sitt budskap. ”Hemvärnslam var beordrat av FOBEF (försvarsområdesbefälhavaren), fientliga sabotagegrupper hade tydligen gjort åverkan på flera skyddsobjekt i närområdet. Efter någon minuts klargöranden om Var, När och Hur nästa steg skulle tas i den ålderdomliga stridsplanen, lades slutligen luren tillbaka på sin plats. Illamåendet som nu nått höjder vilket endast kunde leda till ett enda avslut, fick Anders att rusa in på toaletten. Med svetten rinnandes i ansiktet och en mycket obehaglig smak av galla i munnen, fördrevs slutligen nattens tidigare förvirrade dröm fullständigt bort. 

Klockan hade hunnit bli 06.30 på lördagsmorgonen, det var redan nu tre timmar sedan sömnen avbrutits. Regnet som under nattens sista timmar övergått till snöblandat, gjorde dock inte novembermorgonen särskilt mycket trevligare. Av den sedan länge numerärt krympande hemvärnsbataljonen fanns nu i alla fall ett tiotal frivilliga hemvärnsmän på plats vid förrådet. Anders som lyckats få i sig såväl kaffe som en smörgås, försökte nu febrilt att skapa någon slags ordning med hjälp av de hemvärnsmän som kommit ifrån hans förband. Anders utnämning till kompanichef för några månader sedan hade ifrågasatts av flera medlemmar i förbandet, men eftersom den tidigare chefen hoppat av och ingen annan varit intresserad, var utnämningen ett faktum. Anledning till tveksamheten var att han som ledare gjort några svaga och diffusa insatser vid lite mer krävande övningar. Personligen hade han ingen brist på tron av sin egen förmåga, då han i sitt yrke närmast dagligen hanterade människor av allehanda former som personalassistent. Av en utomstående betraktare kunde den makabra situationen, med ett ständigt tilltagande antal hemvärnsmän instormandes, lätt och utan överdrift kunna beskrivas som ett komplett kaos. 

Efter ytterligare någon timme kunde Bataljonschefen med tveksam stolthet räkna in 142 hemvärnsmän och andra medlemmar i frivilligrörelsen. I Bataljonen fanns på papperet hela 450 medlemmar men antalet ”nollor” som ännu inte rensats ur förbandet var välkänt många till antalet. Väl ilastade i modell samåkning på bästa sätt, åkte således ett tiotal bilar med medlemmar i Anders kompani i riktning mot den i trakten nästan okända masten, som utsetts till ett viktigt skyddsobjekt av någon person i hög militär position. Antalet hemvärnsmän som tilldelats, och nu färdades mot denna viktiga strategiska plats kunde sammanräknas till 22 personer. Kom­paniet som vid senaste vapeninventeringen för ett halvår sedan, innehöll totalt 45 mannar hade krympt ytterligare med anledning av tveksamheten kring den nyutnämnda chefen.  I den första bilen där Anders själv färdades hördes förutom Volvomotorns envetna brummande näst intill inget ljud. De fyra hemvärnsmännen satt spänt i sina säten med tomma och vattniga blickar. Som FAP (fordonsavlämningsplats) hade beslutats en parkeringsplats NNO, ca. 4 km från skyddsobjektet. 

När kompaniet, näst intill reducerat till en liten pluton nått det första delmålet urlastades utrustningen både snabbt och effektivt. Ordern ”Färdiga för strid” viskades till alla och envar i truppen. Någon maskeringsfärg fanns inte att tillgå i utrustningen men vapnen kunde snabbt fyllas med erforderlig ammunition. Klockan hade hunnit slagit 11.00 när det decimerade kompaniet startade sin marsch mot objektet och den eventuella fiendestyrkan. Under färden i den kraftigt kuperade terrängen gjorde Anders flera tappra försök att få kontakt med Bataljonschefen. Mobiltelefonen svarade varje gång envist med en upptagetsignal. I den gamla stridsplanen kunde utläsas att objektet skulle ”Tas och säkras” och därefter upprätta postering och bevakning i syfte att försvara densamma mot fientliga sabotageförsök. Vid flera övningar för några år sedan hade förbandet tränat i stridsplanens anda vid masten med omnejd, men under de senaste åren hade uppgifterna mest bestått i civil samverkan mellan räddningstjänsten och hemvärnet. Naturligtvis hade en uppdatering av stridsplanen varit på tapeten men av detta hade ingenting skett i verkligheten. Efter en timmes försiktigt smygande i obeskrivbara grupperingsformer, siktades till sist området där kompaniet ämnade gruppera. Ett antal mannar fick till uppgift att spana in platsen på närmare håll varefter de skulle hämta in övriga delen av förbandet. Anders själv stannade på tryggt avstånd med huvuddelen av förbandet i väntan på klartecken från förtruppen. Kommunikationsförsöken med mobiltelefonen hade nu överlåtits till andra medlemmar i förbandet, eftersom batteriet i Anders egna telefon somnat i den tilltagande kylan. 

Snön föll nu tätare och med flingor i storlekar som snusdosor. Sakta men säkert började marken att färgas vit. Spaningstruppen återkom efter ca. 30 minuter med goda nyheter. Ingen fientlig styrka inom synhåll och ingen synbar åverkan på den viktiga masten. Anders återtog befälet och manade kompaniet att bege sig till objektet och upprätta förläggningen. Poster utsattes efter konstens alla regler, stridsställningarna tilldelades med förvånansvärd effektivitet och förläggningsarbetet påbörjades snabbt därefter. Eftersom inga fientliga indikationer kunde identifieras skickades därför en mindre grupp för att hämta tälten som blivit kvarlämnade vid FAPen. Efter ytterligare en timme kom så tre bilar fram till masten med tälten och därtill tillhörande utrustning. Det dröjde därefter ingen längre tid innan det kunde konstateras att utrustningen var allt annat än komplett. Tälten som var tre till antalet, hade rivits i all hast vid en tidigare övning för ett år sedan. Trots befälens ivriga försök vid detta tillfälle att hänga upp tälten för torkning, då övningen bedrevs i ett hällande regn, visade det sig att tältdukarna var näst intill oanvändbara på grund av mögelangrepp. Som om inte detta varit nog så saknades naturligtvis såväl eldrör som en tälttallrik för ena tältet. Improvisationsförmågan hos hemvärnsmännen visade sig dock vara av högsta klass. Tälten restes och eldrören fördelades mellan tälten så att eldningen skulle kunna genomföras i varje enskilt sovgemak. Möglet som dock var besvärligare att hantera fick helt enkelt bero. Förläggningen började därefter snart att ta form, inte i klass med vad man kan förvänta sig av militära enheter men fungerande, jodå. I alla fall till en början. 

Att upprätta samband blev snabbt därefter en viktig punkt som förbandet var intresserad av att lösa. RA 146 och 135 fanns redan på plats i förbandet. Vilka frekvenser som skulle användas fanns däremot inte ens att få reda på i den eminenta stridsplanen. Väl inkopplade och testade efter utbildningsnivåns bästa förmåga startade frisökningen mot den yttre världen. Lyckligtvis så hittades snart den frekvens som användes av Bataljonsstaben och därefter kunde sambandet upprättas, med rejält bristfällig hörbarhet men ändå fungerande. Informationen som fanns att tillgå var dock knapphändig och ingenting av större intresse framkom av denna nyupprättade kontakt. Därför koncentrerades förbandets förmåga på att förbättra sin bristfälliga förläggningssituation. Latrin, ruska lång och ruska kort. Ved, mängder av ved. Maskering, vatten och mat. Anders satt ensam på en stubbe i skogen och försökte reda ut hur alla dessa behov, på enklaste sätt skulle tillfredställas i rimlig närtid. Ja, just maten. Som framgår i alla skrifter om utrustning i händelse av skarpt läge i någon form, borde alla där inkomna hemvärnsmän varit utrustade med mat för ett dygn. Nu hade inte detta fungerat alldeles, särskilt bra heller. Några hemvärnsmän hade faktiskt svaga minnen av denna regel och var därför försedda med både det ena och det andra i matväg. Faktiskt så hade till och med några spritflaskor följt med ut i busken. Eftersom hemvärnsmän är ett folkligt släkte och rentav vanliga människor, fördelads resurserna broderligt varvid alla fick en sparsam ranson att förbruka de närmaste timmarna. Att färdigställa förläggningen visade sig vara ett påfrestande arbete och det dröjde inte särskilt länge förrän den av några medhavda och nu fördelade ransonen tog slut för samtliga i gänget, inklusive starkvarorna. 

Klockan hade nu snurrat rejält under detta händelseflöde och mörkret hade snabbt infunnit sig. Natten närmade sig med stormsteg, likaså den tilltagande nordvinden som uppnått nästan kulingstyrka. Marken var nu alldeles vit av nysnön och var uppskatt­ningsvis redan 5 cm. Temperaturen låg runt 0 grader och luftfuktigheten var rejält hög. Klockan hade nu slagit 23.00 och fältmässigheten i förbandet hade övergått från effektivitet till annalkande frustration och krav på relevant information. Givna löften från bataljonsstaben om matleveranser hade av någon anledning inte uppfyllts och den stressade kvartermästaren, hade ännu inte kommit tillbaka från sitt hämtnings uppdrag, av felande materiel vid förrådet. Det skulle dröja ytterligare någon timme innan han återkom till förbandet, konstaterandes att utrustningen inte heller funnits där. I förbandet jobbade hemvärnsmännen fortfarande med stor frenesi och posterna stod hängivet på plats i mörkret, spanandes mot den omgivande mörka skogen. Vid ett flertal tillfällen hade ivriga fingrar snuddat vid avtryckarna på deras AK 4or. Vinden fick alla grenar och träd i rörelse och i den mörka natten syntes, för den fantasifulle många märkliga rörelser och gestalter i blickfånget. Vid ett flertal tillfällen hade patruller skickats ut för att undersöka saker som visade sig vara, ja just ingenting annat än synvillor. Några hemvärnsmän försökte faktiskt att få en stunds vila i den näst intill overkliga situationen, men eftersom den vid flera tillfällen påbörjade vilan ständigt avbröts med ordrar om att besätta stridsställningarna, tröttades förbandet snart ut med otäck effektivitet. 

02.50 på söndagsmorgonen kom så en terrängbil 13 åkandes in i förläggningen. Posteringen vid infarten var endast bemannad med en hemvärnsman, trots att postinstruktionen krävde två. Den andra posten frös och hade därför helt enkelt gått in i ett tält för att värma sig. Med i transporten fanns konservburkar med mat, vattendunkar fyllda med färskvatten, pulverkaffe, drickchoklad och leverpastej. Ur flera av tälten och från flera posteringsplatser strömmade hemvärnsmän mot bilen för att kunna förse sig med proviant. Bevakningen av området var under denna stund lika med noll, men ingen i förbandet hade speciellt dåligt samvete för det. Matlagning med spritköken som tagits med av några få av hemvärnsmän, blev nu prioritet ett bland de trötta och hungriga soldaterna. Anders som betraktat den sista stundens disciplinförfall blev våldsamt upprörd och skrek ut sina känslor mot de, av maten nästan döva hemvärnsmännen. Endast några få trötta och irriterade soldater tog notis om försöket att kritisera deras nyaste och enligt deras egen bedömning, viktigaste uppgift. Anders skrik besvarades därför med ännu högre kommentarer om hans oduglighet och några hot om våld. I skogen runtomkring lyssnade flertalet djur nyfiket på de nya, okända ljuden som skallade högt i deras vanligtvis, lugna hemtrakter.

08.00 söndag morgon. Nattens krismöten gällande förbandets disciplin och nattmatens lugnande verkan på medlemmarna i förbandet, hade undanröjt den värsta krisstämningen. Som ledare i kompaniet verkade nu en av plutonscheferna i stället för Anders. Det var inte så att det under natten utbrutit något slags myteri utan det var helt enkelt så att chefen valt att flytta på sig själv frivilligt. Posteringarna var återigen, åtminstone till viss mån upprättade när en blå Volvobil önskade inträde till förläggningsplatsen. Ur bilen steg FOBEF och betraktade den uppbyggda förläggningsplatsens tydliga förfall. Inget av tälten var uppresta på det sätt som reglementet föreskrev och på marken, utan inbördes ordning låg öppnade konservburkar och annat skräp kastat huller om buller. Den orakade, smutsiga och med blodsprängda ögon ensamt stående anvisningsposten pekade ointresserat ut vägen mot stabstältet. 10.42 samma morgon bröts således förläggningen under märklig tystnad bland de slitna hemvärnsmännen. Att beordra ett larm hade under omständigheterna varit ett ganska välgrundat beslut med tanke på den information som fanns att tillgå på fredagskvällen. Ett flertal av all­mänheten inrapporterade iakttagelser och effektiv ryktesspridning därtill ledde därför till att larmet blev utfärdat med mycket kort varsel. Polisen som undersökt händelserna parallellt hade nu löst gåtan och den ungdomsliga som roat sig med att förstöra och göra intrång i gamla MOB-förråd var nu sprängd. Diskussionerna om polisens effektivitet som vanligtvis var fastställd i folkmun som bedrövlig, fick av denna händelse nu en rejäl och rättvis upprättelse. Märkligt nog så hängdes faktiskt tältdukarna upp på tork vid ankomsten till förrådet efter denna händelse. Förläggningsplatsen var också noggrant städad när de ursprungliga innevå­narna inspekterade, den under natten livliga platsen. 13.00 på söndagen beordrades av den återinsatte hemvärnschefen Anders ”högervänster” om, varefter hemvärnsmännen begav sig hemåt till nära och kära.

 Snön hade nu slutat att falla och marken var alldeles vit. Temperaturen hade sjunkit rejält eftersom det klarnat upp. Den neråtgående solen färgade trädtopparna med en trevlig röd nyans. Vid köksbordet i sin lilla lägenhet och med en nyss öppnad flaska Gin, satt Anders och fyllde i baksidan på hemvärnskontraktet. Med en sträv klump i halsen och med tårar långsamt rin­nande nerför kinderna, fattade han ett mycket viktigt beslut. Telefonen hade vid flera tillfällen ringt förgäves, varför den nu hade blivit avstängd för okänd tid framöver. Omorganisationen på hans jobb som tidigare belastat hans sinnevärld, fanns just nu inte ens med på kartan. Den tredje groggen med Gin och Grape beslutade i samråd med nyttjaren, att åtminstone måndagen skulle bli en ledig dag.

copyright © 2011 Staffan Serlander Ludvika

Tillbaka till huvudsidan